Vi vill ha Linda tillbaka till BUU-klubben

I en situation där ett bolag minskar på sin personal är det alltid någon som lider av det. I fallet buu-klubben kommer mig veterligen en större andel av produktionen flyttas över till en annan ort vilket naturligtvis betyder att någons arbetskontrakt inte kommer att förnyas, vilket givetvis är beklagligt.

Det är synd men det är logiskt.

Det som dock inte är logiskt är hur en person, en 28-åring utan utbildning, uppnår en martyr-status, när det finns hundratals andra i samma situation. Oberoende vad anledningarna bakom att just Linda inte blev erbjuden ett fortsatt arbetskontrakt, är det knappast ett oberättigat beslut.

Men hela uppståndelsen som Linda har väckt är en direkt skymf mot de andra hundratals arbetarna som är i samma situation som henne, vissa som har jobbat på yle i tiotals år. Och sådana hånfulla kommentarer som man läste i huvudstadsbladet, med helt obefogade påståenden om namngivna kollegor, är förutom ett pinsamt exempel av brist på journalistisk integritet (smutskastning hör hemma i sandlådan) även ett tecken på varför Linda inte fick ett förnyat arbetskontrakt i första hand.

Hela denhär namninsamlingen är ett spott i ansiktet på hennes snart-före-detta arbetskamrater.